KANSLI

HISTORIK

Svea trängregementes historia i sammandrag                  

Uppkomst och ursprung 1885-1927. Svea trängkår och Östgöta trängkår
T1 härstammar direkt från det första trängförbandet, Kongl. trängbataljonen som sattes upp på Marieberg i Stockholm 1885. T1 kom senare att utvecklas ur två trängförbands historia Svea trängkår (T1) i Örebro och Östgöta trängkår (T6) tillfälligt i Landskrona. Bägge sattes upp 1907 efter beslut i 1901 års riksdag. I december 1911 flyttade Östgöta trängkår till Linköpings stad. Förbandet anlände med tåg en mörk och regnig dag från Eksjö och installerades i de nybyggda kasernerna. Förflyttningen från Linköpings centralstation skedde med häst och vagn. Hästen var då det främsta och enda transportmedlet. Så småningom tillfördes några lastbilar. Glädjen var stor över de nya och moderna kasernerna och Östergötland erbjöd god rekrytering av stambefäl, veterinärer och hovslagare . Tiderna var kärva och resurserna bristfälliga, men kåren hade en god kontakt med Linköpings stad och dess ledning. Under krigsåren 1914-1918 var resurserna små och utvecklingen gick långsamt, men efter kriget skedde en snabb utveckling bland annat eftersom bilar tillfördes. 1924 fick kåren lätta lastbilar s.k. ”Tidaholmare” och några tunga lastbilar från Scania. Utbildning av ett bilburet kompani på respektive T1 i Örebro och T6 i Linköping igångsattes. Trots det förblev hästen länge det viktigaste transportmedlet både som draghäst och ridhäst, det senare inte minst för en del officerare som ägnade mycket tid åt hästridning. Många blev framgångsrika i tävlingssammanhang som dressyr, hästhoppning och fälttävlan. Kårerna blev också förebilder i Örebro och Linköping vad gällde motortjänst. Varje kår utbildade tre kompanier.

1927 flyttade T1 i Örebro till Linköping och T6  ”lades ner”. I praktiken innebar det endast att Östgöta trängkår blev kvar men bytte namn till Svea trängkår, T1

1927-1948     Svea trängkår bl.a. krigsåren
Under mellankrigstiden fram till 2:a VK var resurserna knappa men likväl utbildades det soldater vid T1. Tre – fyra kompanier utbildade i anspannstjänst, motortjänst och sjukvårdstjänst. Efter 1936 blev intresset för det militära försvaret större och T1 fick fler resurser inte minst vad avsåg bilar. Vid krigsutbrottet 1939 blev det hela dock mycket improviserat med förläggning för alla inkallade, anskaffning av hästar, kängor m.m. T1 hade vid krigsutbrottet dessutom anförtrotts större delen av den gemensamma befälsutbildningen inom trängtrupperna. Utbildning av tre till nio kompanier krävde stora insatser. Krigsförband skulle mobiliseras och organiseras. Detta sköttes mycket bra vid T1. T1 blev också ansvarigt för utveckling av gengasdrift på en mängd lastbilar.

T1 deltog i mars 1940 med ett bilkompani mm vid en utrymningsoperation i Finland genom att transportera viktig materiel men även flyktingar från Karelen till norra delen av landet.

År 1945 i mars till maj deltog T1 i operation ”de vita bussarna” med att befria människor, i 1:a hand skandinaver, som var internerade i tyska koncentrationsläger men det blev många fler, bland annat 10 000 kvinnor av olika nationaliteter från lägret i Ravensbrück. Transporterna var ofta farliga, tidskrävande och för många traumatiska. Man jobbade nästan dygnet runt och gjorde en fantastisk insats.

Efter krigsslutet följde en utveckling av T1 både personellt och materiellt och år 1948 upphöjdes kåren till Svea trängregemente. Man hade äntligen fått upp ögonen för underhållstjänstens betydelse.

1935 bildas T1 kamratförening.

1948-1985     Svea trängregemente
Under den här perioden utvecklas T1 personellt och materiellt. Nya terränggående fordon tilldelades regementet både i form av lastbilar och sjuktransportfordon. Försök med fältsjukhus genomfördes framgångsrikt i samverkan med Universitetssjukhuset i Linköping. Övningsverksamheten var omfattande både vad avser grundutbildning och repetitionsutbildning i samverkan med övriga förband inom Militärområdet. T1 hade ett mycket gott renommé. Grundutbildningen var omfattande och förutom strid och skydd utbildades i stabstjänst, trafiktjänst, transport – och ammunitionstjänst, förplägnadstjänst, drivmedelstjänst, bageritjänst, slakteritjänst, sjukvårdstjänst, reparationstjänst och bärgningstjänst. Denna utbildning genomfördes på sju kompanier.  Dessutom bedrevs en kvalificerad ledarskapsutbildning i samverkan med trängens Kadett-  och aspirantskola ( TrängKAS), och senare Trängens officershögskola, som var förlagd på T1. Det är ju självklart att befälen på T1, särskilt kompani- och plutonsofficerarna utvecklade en enastående kompetens inom respektive område, men även de soldater som genomförde grundutbildning på T1 erhöll i många fall kunskaper som var användbara i deras framtida civila liv. Trots allt detta positiva beslutades att T1 skulle läggas ned 1985, precis hundra år efter starten på Marieberg. Beslut togs dock att verksamheten inte skulle upphöra helt utan med en mindre del fortsätta som en bataljon under Livgrenadjärregementet  I4/Fo41.

1985-1997     Svea trängbataljon, Svea trängkår
Utbildningen genomfördes som sagt på A1 och I4 och organiserades i en stab och tre kompanier. Dessutom fortsatte och utvecklades fältsjukhusutbildningen i samverkan med Universitetssjukhuset i Linköping på ett förtjänstfullt sätt. Bataljonen upphöjdes till kår igen 1993, Svea Trängkår, och nedlades slutligen samtidigt med de andra förbanden i Linköpings garnison 1997.

Slutligen bör framhållas att T1 under 1900-talet har haft en stor betydelse för utvecklingen i Östergötland och Linköping främst vad gäller hästverksamhet, fordonsutveckling och sjukvårdstjänst.